Svårt
Nu finns drömmarna om en fin vinter, om snö, berg och äventyr. Men det känns ändå mörkare nu på flera sätt. Utan flocken och gemenskapen har människan inte klarat sig länge under evolutionen, kanske är det "så enkelt" att det är reptilhjärnan
som med allt större kraft försöker förtydliga budskapet att man ska hålla sig till andra människor. Och jag är tacksam för den självklara fysiska kontakt tjejerna ger för den betyder så mycket för mig.
Sedan en bild från en omstart. Kallbaden kan vara något som blivit populärt den senaste tiden och det struntar jag fullkomligt i. Jag är inne på andra året med bad oavsett månad eller väder och jag tycker om det rus som går genom
kroppen efteråt när hela systemet kickar igång. Jag har ingen önskan om att kunna ligga i länge när det är riktigt kallt i vattnet men när det är mycket tankar, oro och stress som stökar i huvudet då tar jag gärna ett dopp. Det har blivit
några sådana de senaste veckorna..
Som tur är så går livet som alltid i en ständig bergochdalbana och dagar som känns tyngre blandas med dagar som känns lättare. Och medan dagarna går så pågår livet i stort och smått och så småningom kan vi kanske se ljuset i slutet av denna pandemi-tunnel.
Min lust till att fota har avtagit lite när det känns som att dagarna bara går och är varandra ganska lika. Fast det finns undantag och jag är alltid glad över att ha minnen sparade i bildform på gott och ont.
Ovan en bild från en löprunda. En otroligt vacker kväll när det fortfarande var ljust när jag kom hem från jobbet. Men oro i själen. Springer gärna då och låter kroppen jobba medan någon tanke hinner bearbetas.
Här nedan ännu en löprunda men med en helt annat känsla. Lugn i själen. Inte så pigg kropp men bara lycklig.
Nästa bild är inte tagen på en löprunda men efter en morgonpromenad en höstmorgon då himlen färgades i otroligt vackra färger. Hade precis lyssnat till en pod med Robin Sharma och fått flera aha-upplevelser vilket gjorde att jag satte mig
där i sanden och bara njöt av att få uppleva den morgonen.
Sedan en bild från en omstart. Kallbaden kan vara något som blivit populärt den senaste tiden och det struntar jag fullkomligt i. Jag är inne på andra året med bad oavsett månad eller väder och jag tycker om det rus som går genom
kroppen efteråt när hela systemet kickar igång. Jag har ingen önskan om att kunna ligga i länge när det är riktigt kallt i vattnet men när det är mycket tankar, oro och stress som stökar i huvudet då tar jag gärna ett dopp. Det har blivit
några sådana de senaste veckorna..
Nedan två bilder tagna efter några timmar ute i skogen med mina älskade tjejer och en nära vänn. En ynnest att få ha vänner i sitt liv där det finns en ömsesidig respekt och omtanke om varandra och där man kan få prata av sig om
den oro som kan ha byggts upp eller bara dela med sig av allt det ljusa som finns i tillvaron. Att lyssna, komma med kloka tankar och finnas där. Tur att naturen finns där för möten när man inte ska ses inomhus och att det alltid
går att ringa för att få mänsklig kontakt.
Och sedan ännu en kväll och skymning denna höst. Mörkret som sänker sig. Ännu ett bad. Oro som försöker sprida sig i sinnet men jag tänker inte ge den plats. Livet är här och nu oavsett pandemier och andra omständigheter. Jag är skyldig
mig själv att inte bara låta dagarna gå utan att faktiskt leva dem både i vardag och med guldkantade dagar.
Och trots detta behov av mänsklig närvaro, att få vara med andra människor fysiskt och att känna tillhörighet så finns trots allt det där behovet av att bara få uttrycka några känslor i text utan någon speciell mottagare om ens någon.
Att formulera och omformulera tankar, inte mötas av motargument eller krav på förtydliganden utan bara få uttrycka det som kommer fram om jag lättar på locket. Skönt ändå.