När döden kommer nära
Finns det någon annan gång man känner sig mer levande än när döden kommer nära? Hur man känner tacksamheten över att fortfarande få finnas till, andas, känna och älska..
Idag har vi i kören sjungit på begravningen för en av våra körmedlemmar. Då Eva och jag varit med sedan starten har vi sjungit tillsammans i ungefär tio år och det känns konstigt att en person som var så levnadsglad inte finns längre.
Enligt Evas önskemål sjöng vi två sånger för henne. Den ena var Lalehs "En stund på jorden"
"Ja jag var där
Hur underbart var det
Hur underbart var inte det
Jag var nära, jag var nära
Jag var där
En stund på jorden..."
Det var många tårar som fälldes under den stunden i kyrkan. Tårar av sorg, tårar över hur orättvist livet kan vara och tårar som bara behöver komma ut för att rena kroppen. En matt känsla efteråt men stärkt i tron om att jag är precis där jag ska vara i mitt liv och njuter av det.
Det är ju det allt handlar om egentligen; att ta vara på sin stund på jorden. Att njuta av att vara vid liv och av att få älska.