enbildavmig.blogg.se

Även om denna sjukdom ofta upptäcks på barn och unga så är inte det fallet för mig, jag har behandlats med insulin i nästan exakt två år och levde alltså mina första 36 år som frisk utan att inför varje gång jag stoppar mat/dryck i munnen behöva ägna en tanke på hur kroppen påverkas av det. Då återstår att försöka sätta ord på hur mitt liv ändrats sedan diagnosen....

Om vi bortser från mitt behov av att tillsätta insulin vilket jag gör genom att ge mig själv en spruta mellan 5-10 gånger om dagen så skulle jag säga att den största ändringen gäller spontaniteten. Inte det att jag inte kan vara spontan, för det är jag ofta, men jag behöver ha en backup för att kunna vara det, insulinet måste med och även druvsockret för att kunna korrigera om blodsockret hamnar snett.

Fysiskt så är jag frisk bortsett från att jag är kroniskt sjuk vilket kan kännas märkligt ibland. Jag kan marklyfta och knäböja 150% av min kroppsvikt, bänkpressa 80% av densamma och springa 90km om jag bestämmer mig för det. Träningen är min ventil för att känna att jag har kontroll över min kropp och att den "följer order". Hittills har jag aldrig blivit låg under mina ultralopp för att jag lärt mig att hantera det och lärt min kropp att se det som normalt att vara i rörelse länge. 

Jag är dock fortfarande sjuk. Ej önskvärd inom exempelvis polisyrket eller räddningstjänsten där det inte kan vara så att kroppen ger upp fysiskt och försätter andra i fara. För jag får blodsockervärden som inte alls är normala ibland, mindre ofta nu än i början men det händer i alla fall några gånger varje vecka. Inte så konstigt, kroppen är en helt fantastisk "maskin" när den fungerar som den ska och sköter regleringen av alla hormoner med fingertoppskänsla medan jag i bästa fall hamnar hyfsat i närheten av att hålla mig på de värden där kroppen mår bra. 

Det som kom upp på HLR-utbildningen är att det kan vara svårt att avgöra vad som drabbat en person man hittar liggandes medvetslös. Och att diabetesen är väldigt osynlig för alla runtomkring. Om jag skulle bli väldigt låg så skulle min kropp kunna stänga ner så att jag krampar och blir medvetslös för att den helt enkelt har slut på energi och inget tillgängligt blodsocker i omlopp i kroppen. Tack och lov har jag aldrig varit med om det men jag är van vid andra symptom av att blodsockret sjunker lågt/snabbt som domningar i läpparna, skakningar, kallsvettningar och en känsla av att vara yr och "trampa i luften" när jag går. 

På utbildningen framkom även hur få av mina kollegor som faktiskt hade en aning om vad man kan göra om man hittar någon som man vet har diabetes medvetslös. Att i det fallet tro att ge insulin är lösningen är detsamma som att förvärra problemet och i värsta fall göra att personen hamnar i koma... Det som behövs är att tillföra socker till kroppen. Se om man kan få i något sött (druvsocker, honung, saft) vilket borde få blocksockret att stiga. Det här är som sagt inget jag behövt uppleva och jag kan bara hoppas att jag slipper. 

Jag kommer fortsätta att utmana mig så länge jag kan. Jag är alldeles för hungrig på livet för att inte jaga nya upplevelser. "Ingen minns en fegis." Men det som inte syns utåt är att jag hela tiden (verkligen hela tiden, dygnet runt utan semester) försöker att hålla koll på mitt blodsocker och förutse om det är på väg att sjunka/stiga till ohälsosamma nivåer.

Ibland frågar folk om det "inte är väldigt jobbigt?" när de hör att jag har diabetes. Och vad svarar man på det... Jag skulle nog ändå svara "Nej" för nu är det så här mitt liv är och det finns inget alternativ om jag vill leva ett långt, "friskt" liv. Jag är nog i grund och botten ganska positiv i min personlighet och tror att man växer genom olika utmaningar. Man måste faktiskt vara med och skapa sitt liv och inte bara låta det drabba en. 

Som sagt så delar jag inte ofta med mig av dessa tankar och det kan hända att jag kommer att radera det här inlägget men är du en av de som hunnit läsa det så har du kanske fått en liten inblick i hur livet kan vara med diabetes.