Höga kusten Trail 2019
Race-report
Men hur börjar man ens för att försöka göra rättvisa åt det här loppet och de här omgivningarna?! Kanske en bild på hur härligt det kan kännas att få springa just där:
För att starta från början så hade jag inte riktigt pluggat på om loppet så mycket som jag kunde ha gjort vilket gjorde att jag inte hade klart för mig exakt hur förutsättningarna såg ut gällande banan. Kroppen kändes i alla fall pigg
när vi hade blivit utskjutsade till startplatsen och väntade på att få sticka iväg.
Det är lätt att förstå att det här området är med på UNESCOs världsarvslista. Så vackert!
En sak fick jag klart för mig väldigt tidigt och det var att det skulle bli ett slitigt lopp. Antingen var det hala stenhällar som höll ner tempot (ännu mer efter att det börjat regna) eller så var det stenblock och rötter som gjorde det omöjligt
att springa. När jag hade tagit mig drygt en mil så var jag oerhört sugen på att kasta in handduken för att det gick så långsamt framåt... Då var det också dags att passera nedför Slåttdalsskrevan för en runda ut mot havet innan vi skulle upp
genom densamma igen. Lite frustrerad fick jag vänta ca en kvart innan det var mig tur att hasa/klättra ner för branten, detta berodde på att vi mötte täten i loppen som var på väg tillbaka. Häftigt att se dem som verkligen kan hantera att
springa i sådan terräng.
Efter att ha avverkat varvet på holmarna och passerat över Slåttdalsberget igen så blev det äntligen löpvänliga stigar och det var skönt att beta av kilometrar i snabbare takt. Var oförskämt fräsch i benen vilket jag nog kan tacka årets styrketräningsfokus
för.
När drygt 30km var passerade så började det synas vad som väntade när Skuleberget tornade upp sig. Vetskapen om att jag skulle uppför det, nedför det och sedan uppför det igen krävde lite pannben för att inte ge upp på förhand.
Det var länge sedan jag var så fysiskt trött som när jag till slut korsade mållinjen efter 43km i denna tuffa terräng. Men så värt det nu när ett par dagar gått och jag hunnit smälta upplevelsen, det är högst troligt att jag snart kommer stå
på startlinjen där igen.
Hade kunnat betala flera hundra för ölen som serverades i toppstugan. Den tillsammans med en påse chips var precis vad jag längtat efter de sista milen av loppet. Och vilken utsikt vi kunde njuta av.
Det här var det fjärde ultraloppet jag sprungit och även det kortaste men det är nästan så att det var lika jobbigt som Ultravasans 90km.
Har lite planer på hur listan ska kompletteras nästa år, kanske blir mer än en ultra då.
2016 : Bergslagsleden Ultra 47,5km
2017 : Silverleden 64km
2018 : Ultravasan 90km
2019 : Höga kusten Trail 43km
2020 : ....