När fjällen kallar...
Jag är så tacksam för att jag fick känna lite på det jag längtar efter under veckan i Sälen med tjejerna. Jag vill ju röra på kroppen så att den blir riktigt trött och mör. Vara ute i friska luften och utsatt för vädrets makter. Känna håret rufsas av
vinden och få både sol och regn mot kinderna. Leva det enkla livet som är så rikt på upplevelser.
Men..
Fjällvandring med barn är minsann också fyllt av upplevelser om än på en annan nivå. Och att bära inte bara en ryggsäck på 20kg som innehåller det vi tre kan behöva för en dag utan även en femåring på 25kg på axlarna då känns det minsann i kroppen.
Men är det inte precis det jag tränar för?! Den där starka och uthålliga kroppen som tål påfrestning.
Och det var härligt att visa tjejerna naturen på
ett för dem lite nytt sätt. 8km vandrade vi totalt och inte ett gnäll från dem, så tacksam för deras livsglädje och lust att upptäcka.
Fjällen längre norrut i landet kallar dock fortfarande på mig. Det är tre år sedan jag såg dem senast och själen längtar efter det här:
Den tiden kommer...
Just nu är jag lugn precis där jag är men det hindrar inte själen från att längta.