Ett år med diabetes
Idag är det exakt ett år sedan som jag fick beskedet att man typade om min diabetes till typ1 (dvs kronisk) då de behandlingar jag testat dittills inte fungerat som de borde. Jag vet inte om detta är något jag borde fira men jag kan konstatera att jag lärt mig en hel del under det här första året. Jag är dessutom väldigt glad över att jag inte "slutade leva" i och med beskedet och jag är stolt över att jag istället bestämt mig för att leva ännu mer och våga sådant jag vill göra. Självklart behöver jag ta hänsyn till diabetesen men den ska inte få ta över.
Hade jag valt att backa när jag fick diabetesen och började insulinbehandla mig så är det så mycket jag skulle ha missat under det gångna året för att jag kanske inte hade vågat. Jag har självklart gjort missbedömningar många gånger och haft många "känningar" av för lågt blodsocker under året men också lärt mig känna igen de tecken jag får av det och lita allt mer på att jag känner rätt. En "känning" är ju inte farlig i sig så länge man hanterar den på rätt sätt och jag har lärt mig vad jag ska äta/dricka för att få den effekt jag vill ha.
Jag har vågat mig på att övernatta själv i min hängmatta på en klippa mitt ute i skogen. Jag har druckit öl på rockkonserter till sent in på natten och blivit svajig i blodsockret av både alkholens effekt på levern och av sömnbristen. Varit på en "blöt" möhippa i Köpenhamn med söta drinkar och goda tilltugg. Tillbringat en helg på en segelbåt i skärgården när sommaren var som varmast och insulinet låg i kylväskan på den svalaste platsen i båten för att inte bli för varmt. Jag har stått och frusit många timmar själv i skogen med bössan under jakt med insulinet i innerfickan medan jag undrar över om kroppsvärmen klarar av att hålla det från att frysa och blodsockret sakta sjunker av att kroppen jobbar på att hålla värmen. Jag har övernattat en vinternatt i vindskydd med många lager kläder på och dubbla sovsäckar för att skydda både kropp och insulin från nattkylan som sjönk till -15 grader. Jag har varit på en underbar helg i Italien med tjejkompisar med många flaskor vin, goda ostar och glassar i solen och oregelbundna måltider. Kanske inga konstiga eller extrema saker i sig men med diabetesen så behöver jag tänka på en del aspekter som en frisk människa inte behöver tänka på.
Det jag är mest stolt över under året är att jag kunnat hantera blocksockret under de två aktiviteter jag ägnar mig åt som nog klassas som lite extrema...
Jag har fortsatt med löpningen på mina villkor, inte på diabetesens, och bland annat genomfört Ultravasans 90km vilket jag alltid kommer att vara stolt över. Att jag fått diabetes har ju inte (än så länge) så mycket att göra med min kropps fysiska förmånga, jag tror helt och fullt på att den kommer att tala om för mig när det inte funkar längre och tills dess kommer jag fortsätta testa gärnserna. Hela Utravasa-dagen blev ett expriment mellan vilket typ av insulin jag skulle ta/hur mycket och hur mycket druvsocker det kunde tänkas gå åt. Bara det att inte få en hel natts sömn och gå upp klockan 01:30 stökar till det en del med blodsockret.. Med facit i hand så gjorde jag rätt som litade på min egen känsla för hur jag skulle hantera det för jag höll mig relativt stabilt på något höga nivåer under de knappt 14 timmar som loppet tog för mig.
Dykningen är jag oerhört glad över att jag återupptagit och även fördjupat mig i med flera kurser. Jag är glad över att jag litar på att jag med lite extra kontroll kan hantera mina blodsockernivåer så att jag inte får någon "känning" när jag är under ytan. Jag har skaffat mig de intyg som krävs för att få dyka som diabetiker och min examen blev att kunna hantera sjukdomen under en vecka i Egypten med 20 dyk på sex dagar. Även där blev min sensor otroligt värdefull och den håller för så mycket mer än leverantören vågar utlova, den jag hade klarade iaf av vattentrycket på 30-meters djup och dyk på runt en timme. Hade jag kastat in handuken och inte vågat så hade jag inte fått dyka med hajar, delfiner och sköldpaddor och inte heller träffat det gäng nya vänner som jag fick på resan. 
Ordspråket säger "Övning ger färdighet" och det stämmer ju på det sättet att jag idag bättre kan bedömma ungefär hur mycket insulin jag ska ta i proportion till det jag tänker äta och när jag ska ta det i förhållande till måltiden för att få effekten att komma i rätt tid. Att därmed kunna planera måltiderna är hyfsat viktigt för mig men jag har också lärt mig att min kropps tolerans är högre än jag tror. Har insett att det här inte är någon kurs för livet där jag kan få ett MVG men när mätningarna visar på bra och stabila blodsockernivåer är det som en klapp på axeln. Idag har jag varit både hög och låg men mest mittemellan och det är det som räknas i längden.