Ultralöpning

Att jag skulle börja älska långdistanslöpning hade jag aldrig kunnat tänka mig när 1000m lopp kändes alldeles för långa de åren jag höll på med friidrott. Men plötsligt hände det att jag upptäckte att både mitt huvud och min kropp njuter av att springa och att springa långt. (Ok då, jag fick träna en del för att komma dit..) Och nu har jag genomfört mitt femte ultralopp och längtar redan efter att springa långt igen. 

Om jag kommer ihåg rätt så är de lopp över marathon-distans som jag sprungit:
• Bergslagsleden Ultra 47,5km (2016)
• Silverleden 64km (2017)
• Ultravasan 90km (2018)
• Höga Kusten Ultra Trail 43km (2019)
Och senast då
• Hemmavasan (45km)

Eftersom detta år är som det är med en pandemi och allt det innebär så är jag redan anmäld till "riktiga" Ultravasan 45km nästa år men troligen kommer jag springa långt innan dess. 

Hemmavasan som jag sprang för snart två veckor sedan var första långa loppet i oorganiserad form på det sättet att det inte "bara" var att springa mellan vätskestationer  och där fylla på med vätska. Det var även första loppet med verkligen alla typer av underlag där benen klarade av även en bits förflyttning över myrar utan att ta helt slut. Och slutligen första loppet med sällskap från start till (nästan) mål och jag är så glad över den upplevelsen och den fina dagen vi hade tillsammans på fjället.  (null)

(null)